Om KagaMokMok

1964

Berättelsen om hur ”Långgrisgrillen KagaMokMok” kom till.

Jag fick det hedervärda uppdraget att bygga en grill som dels skulle vara en present till svåger Olof, dels kunna användas till stora fester och dessutom fraktas från Tjällmo City till Klintehamn på Gotland på betryggande sätt.

Så småningom kom jag att tänka på en gammal koralldykare vid namn KagaMokMok jag träffade på i Norra Queensland i Australien. Han var bördig (inföding) från Nya Guinea, hade deltagit i Stillahavskriget mot japanerna, varit deras krigsfånge och i övrigt haft ett hårt liv. Han hade sitt läger vid stranden i en ganska otillgänglig vik norr om Cookstown där han levde tillsammans med en aborigin-kvinna.

Hans arbete bestod i att dagligen, när vädret tillät, paddla ut till Barriärrevet för att dyka efter koraller och fiska till dagens försörjning. Korallerna såldes till uppköpare i Cairns och pengarna omsattes mestadels i våtvaror. Öl och whisky var favoriterna. Lägret bestod av några plåtskjul och ett gammalt militärtält. Transportmedlet var en gammal pick-up som han på något magiskt vis häll liv i.

Min vän och jag hade hyrt bil i Cairns för att utforska omgivningen och av någon underlig anledning hamnade vi vid hans läger. Till en början var han avvisande, men tinade upp då vi bjöd på öl. Vi fick delta i deras kvällsmåltid som bestod av fisk och bland annat bröd som vi hade med oss. Senare tog vi fram whiskyflaskan och då tog berättelserna sin början.

Han berättade att han var född och uppvuxen i en otillgänglig by i inlandet av södra Papua Nya Guinea. Hans stam var krigisk och vapnen var mestadels spjut och machetes. På det viset pucklade man på varandra när man stal en kvinna från grannstammen eller annars var osams över något. För att tillgodogöra sig ”fiendens” mod tillagades dessa och åts upp vid segerfesten. De mest åtråvärda delarna som hjärta, hjärna, testiklar och penis, förtärdes av de krigare som visat sig tapprast i slaget.

Det hände att det kom missionärer till byn. Dessa försökte att bli vän med byborna genom gåvor, samtidigt som de fördömde deras sätt att leva och försörja sig. De talade om en Gud på ett kors som kunde utföra mirakel, men de fick aldrig uppleva ett sådant.

Missionärerna försökte tvinga byfolket att arbeta och bygga ett hus, som de kallade kyrka, åt denne Gud. Där talade de sedan om vilka hemska saker som skulle vederfaras folket om dessa inte kom till kyrkan och dyrkade denna Gud. De försökte förstöra byns gamla etablerade gudar genom att elda upp dem. Då var måttet rågat!

För sin bekvämlighet lät Missionärerna, när de väl etablerat sig, skicka efter den typ av järnsängar som var moderna under mellankrigstiden. De var som gjorda att steka långgris på, som en sto grill. Sagt och gjort, missionärerna avlivades och lades på sina sängar som sedan ställdes över eldgropen. Eftersom de vita människorna, missionärerna och deras medhjälpare, var bleka i hyn som grisar, fast längre, kallades de ”långgrisar”. Även köttets smak, påstod vår vän, hade viss likhet med smaken av griskött.

Det var inte utan att det kändes obehagligt att lägga sig att sova i bilen i deras läger. Man kunde ju aldrig veta. Men vi överlevde. Till frukost blev det fisk och kaffe och en del av vår proviant, som sedan sköljdes ner med var sin stor flaska öl.

För övrigt sov de själva på sagda ”missionärssängar”, varpå de lagd en madrass fylld med gräs. Lätt att byta ut när det kom ohyra.

Och nej, japaner och missionärer vill han inte kännas vid i nyktert tillstånd, nu var han kristen.

Grillen är alltså uppkallat till minne av koralldykaren KagaMokMok.

Må han vila i frid!

Early modern era

European explorers and colonizers brought home many stories of cannibalism practiced by the native peoples they encountered. The friar Diego de Landa reported about Yucatán instances,^[82] and there have been similar reports by Purchas from Popayán, Colombia, and from the Marquesas Islands of Polynesia, where human flesh was called long pig.^[83] According to Hans Egede, the Inuits, when they killed a witch, ate a portion of her heart.^[84] It is recorded about the natives of the captaincy of Sergipe in Brazil, "They eat human flesh when they can get it, and if a woman miscarries devour the abortive immediately. If she goes her time out, she herself cuts the navel-string with a shell, which she boils along with the secondine, and eats them both.'"^[85]

83 Alanna King, ed. (1987). Robert Louis Stevenson in the South Seas. Luzac Paragon House. pp. 45–50.