Kvinnan som dragdjur

Essä

Kvinnan som dragdjur i kommunal tjänst i Linköping, där idéer blir verklighet

En sann berättelse om en gammal sed som blev ny idé och verklighet i möjligheternas stad Linköping i nådens år 2015.

Linköping är ett centrum för forskning och utveckling där nya idéer kläcks och gamla idéer dammas av för omvärdering och presenteras i ny skepnad. Ivern att värna miljön genomsyrar all aktivitet. Allt kan utvecklas genom miljövänlig kreativitet, från tunnfilm till virtuella näsor och från flygplan till användandet av dragdjur i den kommunala omsorgen om gamla och handikappade.

Allt började en kulen vinterdag då en äldre handikappad man insåg att han inte kommer att klara sig på egen hand utan ordentliga hjälpmedel eftersom han endast med stor svårighet kan gå några tiotal meter. Han får en kontakt genom sin vårdcentral och så småningom kommer en trevlig och hjälpsam dam på hembesök. Problemet diskuteras och efter ett litet missförstånd som snabbt reds ut, kommer då den efterlängtade rullstolen. En gedigen sak gjort för att hålla i många år och försedd med ett antal finesser, men den är inte eldriven så som vår man önskade. En sådan kan man enligt gällande regler inte komma i åtnjutande av om man kan gå några meter.

Men, vår man kommer inte långt med rullstolen. Som multisjuk med bland annat svår hjärtsvikt och en invalidiserande nervsjukdom orkar han inte ta sig de femtio metrarna bort till hörnan och åter med rullstolen. Vad göra? Vår man är gift så det är självklart att hustrun skall vara behjälplig och agera ”havremotor”, detta oavsedd om hon vill, har tid och ork eller inte. Hon inkluderas omgående i den tillhandahållna hjälpmedelsutrustningen som drivkraft, utan att ens tillfrågas.

Nu uppstår dock nästa problem som bäddar för förverkligande av flera nya idéer. Hustrun är också handikappad fast i något mindre omfattning än vår man. Hon har svår reumatism och har mycket svårt att gå, dessutom är händerna illa tilltygade av sjukdomen. Även detta problem har en potentiell lösning: Ge vår man en eldriven rullstol och han kommer inte att belasta omgivningen i överskådlig tid.

Men se det går inte. Reglerna. Det finns regler och reglementen som måste följas.

Istället får vår man en sorts eldriven ”skottkärra”, ett tekniskt mycket avancerat och finurligt underverk. Den körs in under rullstolen och låses med ett par små bultar. Det känns lite som att köra elektrisk gräsklippare fast den är tyngre att styra med nittio kilo gubbe i stolen. Hustrun får prova men lyckas inte särskild väl. Paret resignerar inför överhetens stelbenta reglementen och ber att få prova några dagar.

Men, kan man inte gå så kan man inte. Med eller utan skottkärra. Någon föreslog en åkbräda som man har till barnvagnar. En sådan specialtillverkades av vän, men det blev för vingligt och därmed farligt för hustrun.  (Föreställ er att köra motorgräsklippare ståendes på en åkbräda kopplad till klipparen.)  Skottkärran återlämnades.

Någon elrullstol gick fortfarande inte att få. Det står i reglerna som finns på internet och som alla kan ta del av. Regler skall följas.

Historiskt sett har kvinnan använts som dragdjur i jordbruket. Inte framför den moderna vändplogen utan bland annat för att dra ett åder (Jordberedningsredskap före plogen) som ju är betydligt lättare. En stund med Google ger den intresserade ett antal exempel med förklaring av omständigheterna, som oftast varit fattigdom och nödår.

Man kan inte säga annat än att kommunen bjudit frikostigt. Det sammanlagda värdet av ekipaget överstiger femtio tusen svenska pengar. Det vill säga ungefär lika mycket som den av kommunen nekade elrullstolen kostar i lyxutförande. Som någon så riktigt påpekade: ”Kostnaden spelar ingen roll utan det är viktigt att brukaren får det hen behöver och kan klara sig själv.”

Rullstol med “kvinnostyrd elskottkärra” var inte tillämpbart i detta fall.

Jag behöver väl knappast påpeka att paret och särskilt hustrun kände sig djupt kränkta över den ofrivilliga roll de tvingades spela i detta Linköping där idéer blir verklighet.

Varför blev det såhär? Varför gick det snett? Varför får vår man ingen el-rullstol?

Alla regler har följts till punkt och pricka. Ingen har begått minsta lilla fel, det är viktigast, att inte begå fel.

Ändå blev det så fel. Fast alla gjort rätt.

Sett ur brukarens perspektiv är det fel i reglerna. De är för rigida och lämnar inga utrymmen för handläggarna att ta egna initiativ eller fatta beslut om avvikelse i samråd med överordnad som kan leda till humanare och kostnadseffektivare resultat på sikt.

Oavsedd om reglerna för hjälpmedel grundas på ett politiskt beslut eller ett tjänstemannabeslut är detta fattad utan konsekvensanalys vilket i sig borde vara tjänstefel. Eller är det hybris och maktfullkomlighet som är boven?

Vi har bland världens högsta skatter och våra politiker skryter med att vi därför har bland världens bästa vård. Ändå uteblir hjälpen och man får lösa många vårdproblem på privat väg med hjälp av dragvilliga kvinnor.

Torsten Ekke Nielsen