Om KagaMokMok

1964

Berättelsen om hur ”Långgrisgrillen KagaMokMok” kom till.

Jag fick det hedervärda uppdraget att bygga en grill som dels skulle vara en present till svåger Olof, dels kunna användas till stora fester och dessutom fraktas från Tjällmo City till Klintehamn på Gotland på betryggande sätt.

Så småningom kom jag att tänka på en gammal koralldykare vid namn KagaMokMok jag träffade på i Norra Queensland i Australien. Han var bördig (inföding) från Nya Guinea, hade deltagit i Stillahavskriget mot japanerna, varit deras krigsfånge och i övrigt haft ett hårt liv. Han hade sitt läger vid stranden i en ganska otillgänglig vik norr om Cookstown där han levde tillsammans med en aborigin-kvinna.

Hans arbete bestod i att dagligen, när vädret tillät, paddla ut till Barriärrevet för att dyka efter koraller och fiska till dagens försörjning. Korallerna såldes till uppköpare i Cairns och pengarna omsattes mestadels i våtvaror. Öl och whisky var favoriterna. Lägret bestod av några plåtskjul och ett gammalt militärtält. Transportmedlet var en gammal pick-up som han på något magiskt vis häll liv i.

Min vän och jag hade hyrt bil i Cairns för att utforska omgivningen och av någon underlig anledning hamnade vi vid hans läger. Till en början var han avvisande, men tinade upp då vi bjöd på öl. Vi fick delta i deras kvällsmåltid som bestod av fisk och bland annat bröd som vi hade med oss. Senare tog vi fram whiskyflaskan och då tog berättelserna sin början.

Han berättade att han var född och uppvuxen i en otillgänglig by i inlandet av södra Papua Nya Guinea. Hans stam var krigisk och vapnen var mestadels spjut och machetes. På det viset pucklade man på varandra när man stal en kvinna från grannstammen eller annars var osams över något. För att tillgodogöra sig ”fiendens” mod tillagades dessa och åts upp vid segerfesten. De mest åtråvärda delarna som hjärta, hjärna, testiklar och penis, förtärdes av de krigare som visat sig tapprast i slaget.

Det hände att det kom missionärer till byn. Dessa försökte att bli vän med byborna genom gåvor, samtidigt som de fördömde deras sätt att leva och försörja sig. De talade om en Gud på ett kors som kunde utföra mirakel, men de fick aldrig uppleva ett sådant.

Missionärerna försökte tvinga byfolket att arbeta och bygga ett hus, som de kallade kyrka, åt denne Gud. Där talade de sedan om vilka hemska saker som skulle vederfaras folket om dessa inte kom till kyrkan och dyrkade denna Gud. De försökte förstöra byns gamla etablerade gudar genom att elda upp dem. Då var måttet rågat!

För sin bekvämlighet lät Missionärerna, när de väl etablerat sig, skicka efter den typ av järnsängar som var moderna under mellankrigstiden. De var som gjorda att steka långgris på, som en sto grill. Sagt och gjort, missionärerna avlivades och lades på sina sängar som sedan ställdes över eldgropen. Eftersom de vita människorna, missionärerna och deras medhjälpare, var bleka i hyn som grisar, fast längre, kallades de ”långgrisar”. Även köttets smak, påstod vår vän, hade viss likhet med smaken av griskött.

Det var inte utan att det kändes obehagligt att lägga sig att sova i bilen i deras läger. Man kunde ju aldrig veta. Men vi överlevde. Till frukost blev det fisk och kaffe och en del av vår proviant, som sedan sköljdes ner med var sin stor flaska öl.

För övrigt sov de själva på sagda ”missionärssängar”, varpå de lagd en madrass fylld med gräs. Lätt att byta ut när det kom ohyra.

Och nej, japaner och missionärer vill han inte kännas vid i nyktert tillstånd, nu var han kristen.

Grillen är alltså uppkallat till minne av koralldykaren KagaMokMok.

Må han vila i frid!

Early modern era

European explorers and colonizers brought home many stories of cannibalism practiced by the native peoples they encountered. The friar Diego de Landa reported about Yucatán instances,^[82] and there have been similar reports by Purchas from Popayán, Colombia, and from the Marquesas Islands of Polynesia, where human flesh was called long pig.^[83] According to Hans Egede, the Inuits, when they killed a witch, ate a portion of her heart.^[84] It is recorded about the natives of the captaincy of Sergipe in Brazil, "They eat human flesh when they can get it, and if a woman miscarries devour the abortive immediately. If she goes her time out, she herself cuts the navel-string with a shell, which she boils along with the secondine, and eats them both.'"^[85]

83 Alanna King, ed. (1987). Robert Louis Stevenson in the South Seas. Luzac Paragon House. pp. 45–50.

Liv som bil i Linköping I

2013 Hyundai

Lambohov den 16 april 2013

Härtill var jag nöd och tvungen.

Husse och matte flyttade till stan, de orkade inte med huset på landet längre så det blev lägenhet. Det var bara att hänga med. Man får tydligen inte köra sina egna vägar.

Vägar var det, suck! Här i stan, den kallas Linköping, är det ganska dåligt ställt med vägar. Känns mest som spårbunden trafik. Jag ligger med hjulen i ett par lagom djupa diken så husse behöver inte ratta, jag klarar själv att köra rakt fram. Fast det är trögt att ta sig upp om han vill svänga.

Och så alla dessa förbaskade potthål. Rätt som det är åker man i så det skakar i hela karossen. Puckelpister finns också och en massa chikaner, nästan som F1 banan i Monza.

Fast jag får oftast inte köra mer är 30 km/t, inte 230. Annat var det då vi bodda på landet, där var vägarna skapliga och man slapp bli bromsad var och varannan meter.

Törstig blir man av stadstrafiken. Jag byggdes för en optimal hastighet på 80 – 90 km/t, där klarar jag mig under 0,8 liter milen. Men i stan? Man får ligga och krypa i dammet mellan potthål och cyklister, då går det åt sådär 1,15 liter milen. En ökning på över 40%.

Så kallar de mig miljösvin, men det är med mig som med vanliga grisar, det är omgivningen som gör det. Jag tvingas till något jag inte vill och inte är byggt för.

Sa jag inte det? Jag är bil i familjen, ett äldre lätt handikappat par. Jag är en mellanstor korean med automat, säger de, med 6 – 7 år på nacken; men jag har inte rundat 10 000 mil än. Hoppas husse och matte är förnuftiga och behåller mig ett tag till. Och du, jag har inte en rostfläck fast de inte tvättar mig så ofta, eller kanske just därför?

Matte fick för sig att kratta runt radhuset och beskära buskar. Va´ gör hon sen?  Jo, packar en massa kassar med löv och kvistar i min skuff och åker till tippen en dryg halvmil bort……………… 5 gånger och hon är inte färdig än. Jag hinner aldrig få upp värmen så jag dricker lite extra i kylan. Annat var det på landet, där hade de kompost och jag slapp skiten. Ja, vaf´.

De har inte städat mig än. För övrigt har jag vinterdäcken kvar också fast det är ett par veckor över tiden, men jag kör ju odubbat, husse är ganska förnumstig. Om ett par dagar skall jag få sommardäck och vet ni vad? Mina vinterdäck skall bo på hotell för husse har inte plats med dem. Det är ta mig sjutton inte klokt. Men jag får stå ute i ur och skur för det finns inte garageplatser tillräckligt och bilhotell kan jag bara drömma om.

Samma när vi måste in i stan, ”City” kallas det visst, ingenstans att parkera, så jag får köra omkring och leta. Det kan ta ett tag och jag blir ganska törstig av det för det går ju sakta. Det känns som om vi bilar är oönskade i Linköping, men ändå skall alla ha varsin. Många bilar är mycket större och törstigare än jag, de kallas stadsjeepar och crossovers och liknande. Miljöpolitiker påstås ha sådana, det känns som hyckleri.

Husse hade gjort illa sig så jag fick köra honom till sjukhuset två gånger i veckan i över två månader, US kallas det visst. Där är det kaos vill jag lova. Inte en ledig parkeringsplats så långt ögat når så vi får komma ett par timmar för tidigt och åka omkring och leta. Gissa om jag dricker då, HICK! Vi får inte parkera för långt från ingången då husse och matte inte kan gå så långt. De åker ju till sjukhuset för att de är dåliga. Hade de kunnat gå en kilometer behövde de väl inte komma dit. Inte konstigt att luften är förorenat.

Undrar varför vi bilar är så mobbade i Linköping. Alla vill ju ha oss och de flesta klarar sig inte utan oss, men det är väl politikerna som kohandlat? Några politiker lär ha sagt att man skall försvåra för bilismen och tvinga folk att åka buss. Husse brukar säga: ”Varje folk har den regering (de politiker) det förtjänar”. Men vad har jag gjort för att förtjäna detta öde?

Jadongcha Hyundai  

genom Torsten Nielsen

Mitt liv som bil i Linköping II

Lambohov 2015-03-07

2015 Mitt liv som bil i Linköping

De kan skriva ledare de två, Dahlgren och så Hummenlgrenskan. Husse och matte läser dem nästan dagligen och blir ordentligt upprörda ibland. Det vet jag för då sitter de och diskuterar medan vi kör. Det är matte som styr, husse får lugna sig någon månad tills hans öga läkt. Hon har ett otroligt minne matte, hon kommer ihåg varenda potthål i stan och klarar att undvika dem. Det värsta jag vet är om vi skall in till centrum. Det måste vi ibland för att komma till vårdcentral och tandläkare och sånt. För det mesta får vi irra omkring en bra stund innan vi kan parkera. Husse och matte är båda handikappade och kan inte gå så långt och de få handikapparkeringar som finns är oftast upptagna. Matte försökta få en karta från kommunen som visar var dessa platser finns, men se det fanns bara en gammal.

Jo, det är jag som är bil i familjen. Åtta – nio år gammal med 12000 mil på nacken, men still going strong.  Så länge jag sköter mig och inte kräver kostsamma reparationer får jag säkert ha jobbet kvar. Fast jag är ju ganska törstig förståss, men det blir ju alla bilar som tvingas krypköra och ideligen starta och stanna. Jag är byggd för en ekonomihastighet på ca 80 km/h, då kan jag vara riktigt snål. Men så kan man inte köra här i stan. Nog om det. Härskarna här i stan har bestämt att det skall vara besvärligt att vara bil så vi håller oss borta från centrum, husse och matte och jag. Det gör många av våra bekanta också. Det mesta finns ju på Tornby, allt samlat och bra parkering.

Det är bäddat för den så kallade ”Doughnut-effekten”. Det kallas så när en stads centrum armas ut och förslummas, folk och affärer flyttar ut i periferin där det finns plats för alla. Stänger man för trafiken i centrum dör affärerna, det finns mänga exempel på det. Dahlgren beskrev detta på ett föredömligt sätt i torsdagens ledare, det var precis vatten på husses kvarn. Om alla flyr ut från centrum kommer miljön där att bli jättebra. Inga människor, inga föroreningar, säger han. Då kan man börja odla ekologiskt på torget.

Annars är allt sig lik, som det var då vi kom hit för två år sedan.  Parkeringseländet vid US har inte blivit bättre. Tvärtom, nu står det bilar i kö långt ut på vägarna och hindrar trafiken då infarten till parkeringen har byggts om till flaskhals.  Undrar hur de kan få hela sjukhuset att fungera när de inte klarar av parkeringsproblemen. Jag har skjutsat dit husse många gånger sedan vi kom hit och det är jämnt samma kaos. Södra entrén vid rusningstid skal vi inte prata om. Några potthål i vägarna är lagade, nya har kommit till. De djupa spåren i många vägar är kvar så jag kan fortsätta leka spårvagn. I ”City” skall parkeringsplatser tas bort, till exempel på Hospitalstorget, det skall visst bli uteservering där. Utvecklingen går framåt, sägs det.

Undrar varför vi bilar är så mobbade i Linköping. Alla vill ju ha oss och de flesta klarar sig inte utan oss, men det är väl politikerna som kohandlat? Några politiker lär ha sagt att man skall försvåra för bilismen och tvinga folk att åka buss. Det låter olycksbådande när politiker vill TVINGA folk till något, det kan inte vara demokratiskt. Husse brukar säga: ”Varje folk har den regering (de politiker) det förtjänar”. Men vad har jag gjort för att förtjäna detta öde?

Jadongcha Hyundai  

genom Torsten Nielsen

Kvinnan som dragdjur

Essä

Kvinnan som dragdjur i kommunal tjänst i Linköping, där idéer blir verklighet

En sann berättelse om en gammal sed som blev ny idé och verklighet i möjligheternas stad Linköping i nådens år 2015.

Linköping är ett centrum för forskning och utveckling där nya idéer kläcks och gamla idéer dammas av för omvärdering och presenteras i ny skepnad. Ivern att värna miljön genomsyrar all aktivitet. Allt kan utvecklas genom miljövänlig kreativitet, från tunnfilm till virtuella näsor och från flygplan till användandet av dragdjur i den kommunala omsorgen om gamla och handikappade.

Allt började en kulen vinterdag då en äldre handikappad man insåg att han inte kommer att klara sig på egen hand utan ordentliga hjälpmedel eftersom han endast med stor svårighet kan gå några tiotal meter. Han får en kontakt genom sin vårdcentral och så småningom kommer en trevlig och hjälpsam dam på hembesök. Problemet diskuteras och efter ett litet missförstånd som snabbt reds ut, kommer då den efterlängtade rullstolen. En gedigen sak gjort för att hålla i många år och försedd med ett antal finesser, men den är inte eldriven så som vår man önskade. En sådan kan man enligt gällande regler inte komma i åtnjutande av om man kan gå några meter.

Men, vår man kommer inte långt med rullstolen. Som multisjuk med bland annat svår hjärtsvikt och en invalidiserande nervsjukdom orkar han inte ta sig de femtio metrarna bort till hörnan och åter med rullstolen. Vad göra? Vår man är gift så det är självklart att hustrun skall vara behjälplig och agera ”havremotor”, detta oavsedd om hon vill, har tid och ork eller inte. Hon inkluderas omgående i den tillhandahållna hjälpmedelsutrustningen som drivkraft, utan att ens tillfrågas.

Nu uppstår dock nästa problem som bäddar för förverkligande av flera nya idéer. Hustrun är också handikappad fast i något mindre omfattning än vår man. Hon har svår reumatism och har mycket svårt att gå, dessutom är händerna illa tilltygade av sjukdomen. Även detta problem har en potentiell lösning: Ge vår man en eldriven rullstol och han kommer inte att belasta omgivningen i överskådlig tid.

Men se det går inte. Reglerna. Det finns regler och reglementen som måste följas.

Istället får vår man en sorts eldriven ”skottkärra”, ett tekniskt mycket avancerat och finurligt underverk. Den körs in under rullstolen och låses med ett par små bultar. Det känns lite som att köra elektrisk gräsklippare fast den är tyngre att styra med nittio kilo gubbe i stolen. Hustrun får prova men lyckas inte särskild väl. Paret resignerar inför överhetens stelbenta reglementen och ber att få prova några dagar.

Men, kan man inte gå så kan man inte. Med eller utan skottkärra. Någon föreslog en åkbräda som man har till barnvagnar. En sådan specialtillverkades av vän, men det blev för vingligt och därmed farligt för hustrun.  (Föreställ er att köra motorgräsklippare ståendes på en åkbräda kopplad till klipparen.)  Skottkärran återlämnades.

Någon elrullstol gick fortfarande inte att få. Det står i reglerna som finns på internet och som alla kan ta del av. Regler skall följas.

Historiskt sett har kvinnan använts som dragdjur i jordbruket. Inte framför den moderna vändplogen utan bland annat för att dra ett åder (Jordberedningsredskap före plogen) som ju är betydligt lättare. En stund med Google ger den intresserade ett antal exempel med förklaring av omständigheterna, som oftast varit fattigdom och nödår.

Man kan inte säga annat än att kommunen bjudit frikostigt. Det sammanlagda värdet av ekipaget överstiger femtio tusen svenska pengar. Det vill säga ungefär lika mycket som den av kommunen nekade elrullstolen kostar i lyxutförande. Som någon så riktigt påpekade: ”Kostnaden spelar ingen roll utan det är viktigt att brukaren får det hen behöver och kan klara sig själv.”

Rullstol med “kvinnostyrd elskottkärra” var inte tillämpbart i detta fall.

Jag behöver väl knappast påpeka att paret och särskilt hustrun kände sig djupt kränkta över den ofrivilliga roll de tvingades spela i detta Linköping där idéer blir verklighet.

Varför blev det såhär? Varför gick det snett? Varför får vår man ingen el-rullstol?

Alla regler har följts till punkt och pricka. Ingen har begått minsta lilla fel, det är viktigast, att inte begå fel.

Ändå blev det så fel. Fast alla gjort rätt.

Sett ur brukarens perspektiv är det fel i reglerna. De är för rigida och lämnar inga utrymmen för handläggarna att ta egna initiativ eller fatta beslut om avvikelse i samråd med överordnad som kan leda till humanare och kostnadseffektivare resultat på sikt.

Oavsedd om reglerna för hjälpmedel grundas på ett politiskt beslut eller ett tjänstemannabeslut är detta fattad utan konsekvensanalys vilket i sig borde vara tjänstefel. Eller är det hybris och maktfullkomlighet som är boven?

Vi har bland världens högsta skatter och våra politiker skryter med att vi därför har bland världens bästa vård. Ändå uteblir hjälpen och man får lösa många vårdproblem på privat väg med hjälp av dragvilliga kvinnor.

Torsten Ekke Nielsen